Ibland har jag sådana dagar då jag känner att jag bra vill bryta ihop. Allt känns så deprimerande och jag orkar inte med någonting, känner ingen lust att föra en normal och artig konversation över huvud taget. Jag går runt och surar, instäng i mig själv och låter ingen komma in, jag finner fel i allt och vägrar blankt att ta emot komplimanger.

Dessa dagar får jag lätt utbrott, blir helt plötsligt utan någon egentlig anledning förbannad på någon och tar ut min aggression på den personen. Eller så sätter jag mig ner på golvet i skolans toalett och bara stirrar på den blanka väggen och tycker synd om mig själv, kanske muttrar jag något om hur alla vill mig illa och om hur jag inte är bra på något alls.

Det är väldigt lätt att tänka så, att bara sluta bry sig och finna fel överallt. Det är lätt att tro att alla vill en illa och att det inte är någon ide att ens försöka, för man kommer ändå misslyckas. Men det blir lite tråkigt i längden.

En kväll för några veckor sedan så skulle jag gå och lägga mig, det hade vart en av de där dagarna då jag inte känner någon lust att resa mig upp ur sängen över huvud taget eftersom jag ändå inte kommer att ha kul och då kan jag ju lika gärna ligga här i sängen och sova.

Då kände jag bara helt plötsligt att nej, nu får det vara nog! Jag har en begränsad tid här på Jorden och jag tjänar inget på att sitta i min egna lilla vrå och sura medan värdefull sand rinner ut i timglaset. Jag tänkte att det är mycket skönare för mig och min omgivning om jag är på glatt humör, om jag ler och vinkar även fast jag egentligen inte känner mig så pigg. Att om jag faktiskt gör så, så resulterar det i att jag faktiskt blir på bra humör och har kul och tar vara på vartenda sandkorn.

Tyvärr kom jag på detta först då jag skulle sova, vilket resulterade i att jag blev så glad och mådde så bra att jag inte kunde somna på många timmar och nästa dag gick jag till skolan med tunga steg och kände mig trött och sur. Men så började jag helt plötsligt le och räta på ryggen där jag gick, jag mindes vad jag hade tänkt på kvällen innan och det gjorde att jag faktiskt blev glad och under hela dagen så hittade jag massor av fantastiska egenskaper hos personer i min omgivning, istället för att gå där och sura.

Så jag råder er att göra detsamma, le även fast jorden rasar samman, le även fast du hellre skulle vilja sitta vid en annan person vid just det tillfället och le även fast du hellre skulle vara i din egen lilla vrå och tjura. Le hela tiden för glädje, skratt och leenden smittar, det kan smitta din själ och ditt hjärta.